Burr! Idag är det rikigt kallt.
Det passade ganska bra då att jag beställt hem mat.

För mig är det jobbigt med affärer och människor. Då är det ganska fantastiskt att det finns andra sätt man kan handla på.

98% av det jag handlar köper jag via internet. Det är smidigt och jag kan fokusera på att göra saker i min egen takt.

Dom resterande 2% består av att jag utsätter mig för det, enbart för att träna.
Egentligen är det inte värt det. Det har hittills inte blivit speciellt bättre och det tar enormt mycket på krafterna.

Jag vet inte vad det är med just affärer, men jag gillar att det finns andra alternativ. Inte bara för dom som har svårt för just affärer, utan även för dom som av fysiska bekymmer inte klarar av att handla.

I allmänhet är det bara så smidigt. Man spar tid, som man kan lägga på familjen istället exempelvis och man gör betydligt mindre impulsiva köp!

Idag har jag inte gjort många knop.
Det är märkligt hur jag fungerar. Antingen orkar jag inte göra någonting alls, eller så gör jag allt, på en och samma dag! När allt görs på en och samma dag så blir det ett långt återhämtande, jag blir helt slut.

Jag har försökt påverka det där. Försökt få till rutiner för att få mer jämn energi och energi överhuvudtaget.

Jag har försökt ändra kosten och somna tidigare om kvällarna.

Det bara går inte. Sömnen är ett kapitel för sig. Det blir nästan ångestfyllt att gå och lägga sig om nätterna. Oron växer i mig och jag kan inte komma till ro, utan somnar när jag är totalt utmattad.
Tankarna går runt, runt i huvudet och det är omöjligt att stoppa. Hur stoppar man det egentligen?

Kosten har jag ju försökt ändra på tidigare. Det är ju välkänt vad socker gör med våra kroppar!

Problemet är bara att det endast har fungerat att laborera med kosten när jag ätit medicin. När jag är utan medicin så blir det som en självmedicinering med socker.
En läkare sa till mig en gång att man gärna tillsätter socker för att det tillfälligt ersätter dopaminet (eller att det iallafall ger känslan av att det ersätts?)

Hurvida det stämmer har jag ingen aning om. Jag vet bara att socker är något jag känner mig piggare av.

Tyvärr ger medicinerna mig mer bieffekt än effekt och därför vill jag undvika dom.

Enligt läkaren är jag en av dom som medicinerna inte riktigt biter på. Effekten blir minimal. Jag får helt enkelt försöka hitta mina egna vägar för att livet ska kunna fungera utan medicinering. Det är inte det lättaste kan jag säga!

Nåväl, jag har ett helt liv på mig att testa olika metoder.

Idag är en såndär dag när jag skulle vilja spotta och fräsa på ADHD.

Det händer mig ofta att jag stöter på människor som helt saknar förståelse för psykisk ohälsa.
Det är slutet på 2016 och fortfarande är psykisk ohälsa oerhört tabu.
Märkligt egentligen om man tänker på hur otroligt vanligt det är. Dom flesta mår dåligt någon period i sitt liv.

Jag försöker ha förståelse för dom som inte har förståelse för psykisk ohälsa. Dom kanske aldrig har varit i en sådan situation eller så kanske dom hellre blundar för fakta. Psykisk ohälsa kan ju vara obekvämt för dom som är vana vid ett liv där man inte behöver fundera i sådana banor.

Något som sårar mig mycket är när man har människor på nära håll, tex familj, som inte alls förstår. Det spelar ingen roll hur mycket tid man lägger på att försöka förklara, för dom vill inte höra och dom vill inte se.
Man vill ju inte "smutsa ner" släkten på ett sådant vis.

Då hamnar jag plötsligt i tankar om hur synd det är om dessa människor. Ja, jag lever med min psykiska ohälsa och stångas dagligen med dom problemen som detta ger mig, men ändå, på något sätt, är det mer synd om dom.

Man måste inte försätta någon i ett speciellt fack, bara för att det finns en diagnos eller dåligt mående.

Det gör dom. Fast när jag tänker efter så är det dom själva dom sätter i ett fack och inte mig.

Jag måste sluta förklara varför jag är den jag är. Jag måste börja inse att det finns människor som har problem, kanske till och med mer extrema än jag själv. Som saknar acceptans.

Idag införskaffades en liten och smidig bil.
Jag kör mindre och mindre bil och då känns det onödigt att ha en större och dyrare bil stående på uppfarten.
När det bara är jag och barnen hemma behövs det inget större. Jag kör ju ändå bara på möten, läkarbesök och till affären och det är inte ofta.

Jag lever fortfarande i en liten bubbla. Dels beror det väl på de positiva beskedet och dels på måendet just nu. I min lilla bubbla är stämningen lugn. Jag stänger av allt kaos utanför och det händer rätt ofta att jag får göra så.

För att fungera någorlunda.

Idag har tröttheten varit enorm. Jag har varit trött sedan jag gick upp imorse. Lämnade blodprov på vårdcentralen och sedan köpte bil. Inte direkt mycket på en dag, men alldeles tillräckligt för att känna mig helt knockad, antar jag.

Jag hoppas på att få sova några fler timmar inatt än igår natt. Stormen gav mig orolig sömn.

Idag har jag funderat mycket kring sommaren. Det slår aldrig fel. Julen hinner knappt överstökas innan jag är i nästa episod.

Jag längtar efter lite värme, svala kvällar och att kunna andas den där somriga luften.

Att kunna gå barfota i trädgården eller slappna av i husvagnen som blivit lite av en frizon. Där kan jag andas lite extra.

Hoppas att tiden går fort och att dessa mörka månaderna får skriva sin historia.

Så var julen över, fortare än jag hann blinka, ungefär.
Det går alldeles för fort.
Julaftons morgon, frukost, stirriga och otåliga ungar, gäster, julmat, Kalle, kan du vissla Johanna, julklappar osv. Jag var där, mitt i allt detta, men jag hann knappast med.

Någonstans där emellan, när alla satt i soffan för att se Kalle, som vi kan utan och innan, får jag en känsla av att jag vill logga in på mina sidor på Försäkringskassan.

Jag visste att ett beslut om sjukersättning var på gång. Ett beslut som jag väntat på länge. Beslut om ett tidigare negativt beslut.
Jag valde att överklaga det första avslaget. Försäkringskassan fick taggarna utåt. Dom använde allt man kan tänka sig emot mig, allt för att slippa betala ut.

På omprövningsenheten informerade man mig att endast 14% av dom beslut som omprövas ändras.

14%
Jag grät inombords. Jag grät utåt.
Kände ett fruktansvärt lidande, för min egen skull, som just fått veta att man återigen vill ge avslag på min ansökan. För alla andra i samma situation som jag.
Människor som av olika anledningar inte kan arbeta, men som trots det, inte täcks av försäkringen man ska kunna lita på.

När jag satt där och trängdes i soffan på julafton framför tvn och med telefonen i handen, fick jag uppleva den största julklapp som går att få (förutom äran att få spendera julafton med familjen, alla friska osv).

Efter en kamp på 1,5 år, miljontals tårar och smärta inuti ser jag framför mig på telefonens skärm hur jag fått upprättelse.
Beslutet har ändrats.

Klumpsumman med 1,5 år retroaktiv ersättning var trevlig att titta på, men helt ärligt så bryr jag mig inte.

Upprättelsen är värd mer.
I tre dagar har jag svävat på moln.
Äntligen har någon lyssnat på mig. Sett att jag inte hittar på. Äntligen kan jag andas ut, leva något lättare.

Man ska aldrig ge sig när man vet att man har rätt.